Förmiddagen var jobbig och fast lektionerna var få på schemat idag så tog de kraften ur en. Under lunchrasten kokade jag lite pasta eftersom skolmaten har blivit sämst. Redan då funderade jag på att skippa hoppträningen. Men jag genomför saker även om jag inte känner för det och fast tröttheten växte åkte jag till stallet.

Jag ångrar inte att jag var med på hoppträningen fast det blev som det blev.

Gjorde de vanliga stallsysslorna och longerade Havanna. Det var ljuspunkten för idag, hon skötte sig jättebra nu igen :) Tömkörningsgjorden låg på plats när vi gick ut på en åker och hon fick pulsa runt i snön. Skritt, trav, galopp, halt och vänd funkar utmärkt numera, fast det kan såklart finslipas. Men det kommer och det viktigaste är att Havanna tyckte det var kul i snön!

Sen var det hoppträningen… Jag hade ingen som filmade idag (konstigt med tanke på kylan), vilket var både bra och dåligt. Hade inte varit kul att se på den filmen, men lärorikt.

Mio var pigg i början men det försvann snabbt och när vi började göra övningar med de andra i gruppen tappade han snabbt framåtbjudningen. I högervarvet gick det inte alls bra från början, lite bättre i vänster. Vi påbörjade en övning över en bom och sen med ett räcke med någon utfyllnad under. Vi fick väl något stopp på det. Sen skulle vi hoppa den åt andra hållet med en trippelkombination som följd. Det gick inte heller så bra, han vågade inte hoppa och stannade några gånger. Sista gången åkte jag av över halsen… Bara 81 ggr kvar innan jag är en duktig ryttare då :/ Behöver kanske snabba upp tempot om jag ska hinna ramla av innan jag dör. Sen kom vi faktiskt över den men sen blev det knasigt i kombinationen och då skulle vi göra om det igen. Ännu ett stopp, hamnar fram på halsen men åker inte av, då Mio snubblar ner på knä och har sönder den där utfyllnadssaken. När jag kollat att han mår bra fortsätter passet i den stilen med vägringar. Sist hoppar vi en bana av alla hinder och höjden ligger väl på 60 cm kanske. Det ser inte bra ut, allt är inte ens i galopp, men vi kom över alla hinder utan stopp.

Mycket av stoppen var nog mitt fel. Jag och Mio känner varandra för bra, vissa gånger när jag ska sakta av från galopp behöver jag bara tänka tanken så travar han. Vid varje hinder som är lite högre tvekar jag kanske en hundradelssekund men det kan räcka om han själv är osäker eller inte tillräckligt framåt. Sen hamnar jag ofta före honom i språnget, eller så mycket efter när han stannar och hoppar ändå att jag rycker honom i munnen. Kan inte annat än tycka synd om Mio. Vid sådana här dagar vill man nästan lägga hjälmen på hyllan… Men det är inget alternativ för mig. Vi kommer fortsätta träna. Kanske tar det flera månader innan vi är tillbaka. Fast jag vet så kommer tankarna om min längd och vikt, att gå vidare från ponnytiden. Men det går inte, Mio är för viktig för mig. Bara att tänka på det får mig att gråta inombords. Jag måste tro att det går att anpassa så det funkar ändå. Att vi når de mål vi har. Och om inte att vi i alla fall försökte in i det sista. Nej, att ge upp är inget alternativ för oss!

Nu blev det ett långt och antagligen rörigt inlägg. Nu ska jag sova och vakna med ömheten från bommar och ridhusunderlaget som jag haft närkontakt med idag…